Vänner från förr.

Ibland händer det att jag får en "flashback".Minnen från förr.Hur det var.Hur det borde varit.Hur jag ö n s k a t att det varit.Å så tänker jag på vännerna som fanns då men som inte längre finns kvar.Dom finns som små profilbilder på Facebook,några av dem.Men man har ingen kontakt.Kanske är det helt enkelt för svårt att ha kontakt med barndomsvänner när man är vuxen? Kanske är man rädd att aldrig få blomma ut om det alltid finns någon som flåsar en i nacken och minns hur det "egentligen var" när man vill göra sin historia mer märkvärdig eller sorgligare eller mer bitter än den egentligen var.Eller när man VILL minnas att man var så lyckligt kär i någon som i själva verket aldrig ens sett åt en" och någon välvillig vän från förr talar om hur det faktiskt egentligen förhöll sig.Att vara vänner för evigt är måhända lika svårt som att hålla ihop vilken annan kärleksrelation som helst.Att våga släppa taget om det trygga,invanda är läskigt oavsett om det gäller nära vänner eller pojkvänner.Men kanske är det dax att moget ta sitt vuxna ansvar och se tillbaka på det som varit med ett leende och se framåt med samma leende tillförsikt?

Lets Keep On Smiling.:0)