Mobbing.

Jag har varit en mobbare.Å jag har blivit mobbad.Å på något sätt så förstår man ju att det där hör ihop när man har en fot i båda lägren.Jag var ingen populär tjej i skolan.Jag gick i en klass där dom flesta var väldigt bra,på nästan allting.Det var inte jag.Min enda kompis under de första åren hette,nej,jag kan inte skriva ut hennes namn för det känns fortfarande för jävligt fastän det var så länge sedan.Jag älskade verkligen att vara med henne.Hela hennes familj var så goda och snälla och varma och fina och jag kände mig så trygg där.Men av någon anledning så blev hon mobbad.Å egentligen kan jag inte säga varför för hon var supersöt och jätteduktig och kanske var det precis det som var problemet.Å innan jag nästan visste ordet av så var jag med dom som skrek glåpord och var rent ut sagt hemska mot detta stackars barn som periodvis måste ha känt sig såå ensam.Å självklart var det ett skydd,det enda skyddet för att jag själv inte skulle utöka mina minuspoäng och bli ändå mindre värd än jag redan var och därmed bli den som tog hennes plats.
Men.Mobbing har fortsatt även hela mitt vuxna liv.Och precis som Tomas Bodström säger i intervjun som jag skrivit tidigare om idag så blir man sååå otroligt ledsen när människor man tycker om och som man trodde tyckte om en tillbaka faktiskt inte finns för en när det blåser och stormar som allra värst.Och något jag har lärt mig under tidens gång är att ålder inte har någon betydelse i sammanhanget.Vuxna,nästan gamla människor i 60 årsåldern kan vara dom värsta att elda på mobbing.

Jag vill aldrig mer vara med en fot i varje läger.Jag hoppas att jag alltid ska ha kurage nog att stå på den utsattas sida.Alltid,alltid,alltid.För även om en är mobbad och jag blir den enda som "går över".Ja, då är vi i alla fall två.

Tänk över dina synder och gör inte om dom Nilla!